Tankar som bara måste ut på något vis...
"Älska mig som mest då jag minst förtjänar det, det är då jag behöver det som bäst!"
När allting snurrar, tankarna flyger runt och jag säger tusen saker jag egentligen inte menar. Det är då jag behöver din kärlek, din respekt och din hjälp! Vill känna din närhet, den närhet som ingen annan kan ge mig. Jag vill leva mitt liv med dig, det livet jag aldrig trodde jag skulle få men som sakta men säkert börjar visa sig mitt i all röra och skit. Är detta min vändning här i livet? Vändningen då allting sakta men säkert förvandlas till det bättre... snälla låt det vara nu!
Jag vet att jag inte alltid är den bästa dottern, flickvännen, kompisen, människan. Men snälla låt mig va den jag är och försök inte ändra på mig! Jag försöker bara hitta mig själv bland allt detta. Jag känner att jag har tappat fästet, fästet på jorden där jag trodde jag hörde hemma. Jag ber om din hjälp, jag ropar förtvivlat på dig. Men du hör inte ropen, ropen som blir allt tystare och tystare för varje dag som går och sakta men säkert tystnar i takt med att livet rinner ut i sanden...
Jag ber dig, hjälp mig!
