...
Alla har ni nog någon gång kännt känslan av att ni inte räcker till, att hur man än försöker komma på lösningar är det alltid någon som ska sätta sig på tvären...eller hur? Bara jag som blir så arg/ledsen/irriterad över att höra allas gnäll och klagomål så fort man försöker? Alla har vi inte den självkänslan och tron på oss själva så vi bara kan slå ifrån och inte ta åt oss av andras åsikter. Helst av allt skulle jag vilja börja om! flytta lååångt bort, skaffa nya kompisar, nya vanor, nya samtalsämnen, nytt liv , ja nytt av allt! Strunta i allt det gammla, gammla Nettan skulle bort! Men det går ju inte.... finns alltid en liten del kvar av mitt liv och den jag är hur mycket nytt jag än försöker att skaffa. Man kommer aldrig bli kvitt livet hur man än gör!
Vill du sura, visst gör det! bara jag slipper tryckas ner i ditt gnäll.
Vill du skrika och bråka, visst gör det! Men inte med mig.
Vill du leva ditt egna liv i lugn och ro och inte bli störd, visst gör det! men kom inte och klaga på mig att jag inte bryr mig sen. Jag offrar och släpper en del av min vardag åt folk i min omgivning och inte alltid man får tillbaka den tacksamhet man hade hoppats på, men inte ger jag upp för det.... istället blir jag ledsen på hur folk reagerar och fungerar! jag orkar inte längre gå efter andras villkor...
